En knuff i baken!

Nu har jag inte skrivit här på ca 6 månader...
Och förra gången var jag riktigt arg.
Nu mår jag bättre!
Jag hoppas jag har mer ork att uppdatera sidan i fortsättningen.

Varför kan jag inte sluta vara arg?

En stor fråga när det gäller livet... oavsett om man man har ett funktionshindrat barn eller ej.
Jag kan inte kontrollera min ilska. Jo, jag kan kontrollera den... men jag har fruktansvärda humörsvängningar.
De som får lida mest är barnen. Det är dom som finns hemma. Karln är inte "närvarande" på samma sätt. Är det en typisk manlig grej att "greja". Att bara gå iväg, utan att fråga, och göra det han tycker är viktigast. Oftast något på huset. Att vårda sin egen familj tar för mycket energi.
Så där står man... ensam.
Två barn är hungriga/ ska bytas på/ vill ha mammas uppmärksamhet och ska nattas. Dessutom ett hem som ska bli städat och kläder som ska tvättas osv.

Hur ska jag orka med dom när jag inte längre orkar med mig själv?
Min kropp säger ifrån... det gör ont i nacke/rygg och armar/händer. Det gör mig lätt-irriterad. Och jag kan inte ge barnen det dom behöver. Bara att få upp båda barnen för trappan för att leka på sitt rum är ett projekt.
Det känns för jävligt att hela tiden säga nej. Och det dåliga samvetet sätter in. Och när jag får dåligt samvete så blir jag mer irriterad. Jag vet att jag kan klara av det med hjälp. Men varför vill ingen anmäla sig frivillig till att hjälpa mig?
Min största irritation och ilska är inriktad på detta. HJÄLP!
Därför är jag arg på karln... för jag får inte den hjälpen jag behöver för att må bra. Jag går runt i limbo känns det som. Vem är jag?
Jag känner inte mig själv längre... och har ingenting roligt att se fram emot längre. För att vara lycklig så behöver jag få vara det i vardagen. Att bara kunna få göra något meningslöst som att måla eller sy eller läsa en bok. Skapa igen!

Jag trodde inte att jag skulle behöva ge upp hela min person när jag fick barn. Dom går alltid i första hand. Det känns som en ond cirkel... ju mindre tid själv, dessto mer irriterad blir jag, och barnen mår dåligt av det.
Är jag ensamstående? Så känner jag mig. Jag måste "tvinga" andra att hjälpa mig. Det känns inte bra. Och det känns som att andra tycker att jag får skylla mig själv som skaffat barn.
Varför säger ingen så till karln? Varför blir han förlåten för alla misstag han gör? Men inte jag...
En mamma får inte vara ansvarslös eller egoistisk.

Ja, jag är arg så in i h-vete... och jag vet inte hur jag ska lösa det.
För det är ju bara jag som gnäller över ingenting. Och jag ska vara tacksam...
Tyvärr... jag vill inte vara som andra tycker att jag ska vara.
Jag vill känna att jag är jag och lycklig igen.

Livet är galet...

Ska livet vara så här?
För någon så är allt ett helvete och för en annan är det lyckligaste tiderna.
I dag har vi varit på Ebbas dop. Så fantastiskt att se en så liten människa som är i början av sitt liv. Ett litet mirakel. Underbara finstämda sånger i kyrkan och jättemysig stämning.
I dag fick även Tony åka in till sjukan igen. Lunginflammation och ännu mer röntgen, blodprover och annat skit.
Det är svårt att veta hur man ska känna sig... lycklig eller ledsen.
Hjärnan är gröt just nu. Och känslorna svallar... inte lätt för andra i familjen att hänga med.
Någon som verkligen har märkt av hur jag mår är Julia. Det gör mig väldigt rädd för hur jag beter mig när hon frågar.
"Är mamma glad i dag?"
Klart att jag vill säga att man mår bra. Men hon förstår att jag inte säger sanningen. Hur ska man då förklara för henne? Och varför man inte mår bra, så att hon förstår.

En sak som är otrolig är iaf att hon kan gå längre sträckor själv. Men hon gör det bara om man är där och tar emor henne, som träning. Inte själv. Hon är för rädd att hon ska skada sig.
Men hon är fantastisk!!!
Hon får en att känna hoppet.
Hon har varit på botten. Men hon är lycklig och älskar livet hon har ändå.
Det borde jag nog tänka på mer.

Nu är knappen borta!

Tack vare en klåfingrig lillasyster så har Julia inte längre någon knapp.
Hemma hos mormor och morfar så grabbade Linnéa tag i Julias knapp och drog ut den med ett plopp.
Knappen var fortfarande kuffad då den kom ut, men Julia märkte ingenting förrän hon såg att jag höll knappen i handen. Då blev hon ledsen.
Vi har pratat länge om att ta bort den. Men har ändå varit lite osäkra. Kanske mest för att hab har tyckt att vi ska vänta och se om Julia klarar av en större infektion.
Men nu gjorde Linnéa valet åt oss. Jag hade ingen knapp med mig att byta med och den gamla var riktigt sunkig. Så jag tejpade fast en kompress. Det har gått 2 dagar och det ser fint ut runt hålet och inget som har läckt.
Julia gick hela dagen i går utan blöja. Kissade hela tiden på toaletten. Ett litet missöde i trosorna när det var dax att bajsa. Men hon var så stolt över sig själv och att vi sa att hon var en stor och duktig tjej som går utan blöja och går på toaletten istället.

Största kämpen!

Linnéas gudfar Tony har opererat bort sin njure och en tumör i ryggen. Alla hoppas på att det bara går framåt nu och att han blir bättre och slipper ha så fruktansvärt ont.
Våra tankar är med dig Tony!!!
Bamsekramar!!!

Om det är någon som vill skänka pengar till cancerfonden så gå in på www.cancerfonden.se
Insamlingen heter Tony, ung med cancer!

Så tiden går fort i semester-tider!

Mycket har hänt sedan sist jag skrev.
Vi var i undersköna Trosa och träffade alla goa cp-ungar med familjer. Vi tog en tripp till skansen och de biltokiga ungarna och karlarna fick åka lite bil-grejer. Kollade på söta djur tills det började regna.
På kvällen var det grillning med grillmästare Adam (Rivers pappa) och chefskocken Sofia (Rivers mamma). Riktigt lyxigt med mat och gott sällskap. Härligt att träffa alla underbara familjer och ungar. :-) Och se hur mycket som har hänt sedan träffen 070707. Julia var lycklig över att få träffa River igen, och jag säger som Sofia, att jag hoppas att det håller i sig.
Linnéa och Phoebe röjde runt i högsta symbios. Där har vi också själsfränder som hittat varann. jag tror Linnéa lärde sig minst 17 nya saker av Phoebe... Nu funderar vi som bäst på hur vi ska lyckas göra hemmet klätter-vänligt.
Efter den här helgen så fick, åtminstonne jag, ny energi och kraft.

Veckan efter så var det dax för campingsemester tillsammans med familjen Malmqvist. Vi styrde kosan mot Astrid Lindgrens värld. En över nattning och 2 dagars inträde. Julia var själaglad över att hälsa på Pippi och se Emil och Ida sjunga och spela. Hon var modig och hälsade till Karlsson på taket, från mormor och morfar.
Dom hade gett barnen lite pengar att köpa något för. Och Julia valde ut den abslout största (och dyraste) Pippi-väskan. Men väl investerade pengar. Hon älskar den!!! Vädret var ruggigt, men mest uppehåll. Det gick bra att sova i husvagnen för barnen. Båda två tyckte det var jättemysigt. Men föräldrarna fick sitta ute i kylan och umgås för att inte väcka ungarna.
Vi drog vidare till Öland och Borgholm. Vädret var uppehåll mest. Och Julia fick se och träffa sina idoler, Mora Träsk, som spelade på Solliden.
Hon log i kapp med solen då mamma tog kort på henne och idolerna. :-)
En dag med strålande sol och bad i havet fick vi. Sen var det det dax att åka hem igen. Lite påfrestande att leva trångt med en 1 åring med myror i rumpan. Men det var ändå lyckat.

Lilla kompisen Lovisa hade börjat lära sig krypa innan vi åkte på semester. Så där fanns det en till med myror i rumpan. ;-)

Djurparken!

I går var Julia på djurparken med sin kompis Ibrahim.

Lillasyster var hos mormor så att mamma kunde ta sig tid med bara Julia.

Det blev hästridning med ett bamsestort leende hela vägen runt. En tågfärd med minitåg. Och en närkamp med en lite ilsken minigris.

Hemska gris till att ge cp-skadade barn små tjuvnyp. Vet den inte hut? Skulle vilja anmäla grisen för diskriminering mot handikappade. ;-) Det var strax efter att jag tog bilden som grisen bet Julia i hennes vänster arm.

Julia blev ledsen. Men jag sa att den nog bara gjorde så för att hälsa, och farfars vovve brukar ju också naffsa lite när den vill leka. Hon såg inte ut att gå på det. Men vi skojade bort det. Och fick klappa en snällare gris.

Så köpte Julia en figur av en afrikansk elefant. Den var tuff. Och elefanten gick nästan att klappa på savannen. För han ville äta gräs med snabeln utanför muren. Och girafferna var också häftiga tyckte hon.

Det blev mycket mat. Korvgrillning och glass. :-) Och lillasyster hade haft det kul hos mormor och morfar.