Livet är galet...

Ska livet vara så här?
För någon så är allt ett helvete och för en annan är det lyckligaste tiderna.
I dag har vi varit på Ebbas dop. Så fantastiskt att se en så liten människa som är i början av sitt liv. Ett litet mirakel. Underbara finstämda sånger i kyrkan och jättemysig stämning.
I dag fick även Tony åka in till sjukan igen. Lunginflammation och ännu mer röntgen, blodprover och annat skit.
Det är svårt att veta hur man ska känna sig... lycklig eller ledsen.
Hjärnan är gröt just nu. Och känslorna svallar... inte lätt för andra i familjen att hänga med.
Någon som verkligen har märkt av hur jag mår är Julia. Det gör mig väldigt rädd för hur jag beter mig när hon frågar.
"Är mamma glad i dag?"
Klart att jag vill säga att man mår bra. Men hon förstår att jag inte säger sanningen. Hur ska man då förklara för henne? Och varför man inte mår bra, så att hon förstår.

En sak som är otrolig är iaf att hon kan gå längre sträckor själv. Men hon gör det bara om man är där och tar emor henne, som träning. Inte själv. Hon är för rädd att hon ska skada sig.
Men hon är fantastisk!!!
Hon får en att känna hoppet.
Hon har varit på botten. Men hon är lycklig och älskar livet hon har ändå.
Det borde jag nog tänka på mer.