Varför kan jag inte sluta vara arg?

En stor fråga när det gäller livet... oavsett om man man har ett funktionshindrat barn eller ej.
Jag kan inte kontrollera min ilska. Jo, jag kan kontrollera den... men jag har fruktansvärda humörsvängningar.
De som får lida mest är barnen. Det är dom som finns hemma. Karln är inte "närvarande" på samma sätt. Är det en typisk manlig grej att "greja". Att bara gå iväg, utan att fråga, och göra det han tycker är viktigast. Oftast något på huset. Att vårda sin egen familj tar för mycket energi.
Så där står man... ensam.
Två barn är hungriga/ ska bytas på/ vill ha mammas uppmärksamhet och ska nattas. Dessutom ett hem som ska bli städat och kläder som ska tvättas osv.

Hur ska jag orka med dom när jag inte längre orkar med mig själv?
Min kropp säger ifrån... det gör ont i nacke/rygg och armar/händer. Det gör mig lätt-irriterad. Och jag kan inte ge barnen det dom behöver. Bara att få upp båda barnen för trappan för att leka på sitt rum är ett projekt.
Det känns för jävligt att hela tiden säga nej. Och det dåliga samvetet sätter in. Och när jag får dåligt samvete så blir jag mer irriterad. Jag vet att jag kan klara av det med hjälp. Men varför vill ingen anmäla sig frivillig till att hjälpa mig?
Min största irritation och ilska är inriktad på detta. HJÄLP!
Därför är jag arg på karln... för jag får inte den hjälpen jag behöver för att må bra. Jag går runt i limbo känns det som. Vem är jag?
Jag känner inte mig själv längre... och har ingenting roligt att se fram emot längre. För att vara lycklig så behöver jag få vara det i vardagen. Att bara kunna få göra något meningslöst som att måla eller sy eller läsa en bok. Skapa igen!

Jag trodde inte att jag skulle behöva ge upp hela min person när jag fick barn. Dom går alltid i första hand. Det känns som en ond cirkel... ju mindre tid själv, dessto mer irriterad blir jag, och barnen mår dåligt av det.
Är jag ensamstående? Så känner jag mig. Jag måste "tvinga" andra att hjälpa mig. Det känns inte bra. Och det känns som att andra tycker att jag får skylla mig själv som skaffat barn.
Varför säger ingen så till karln? Varför blir han förlåten för alla misstag han gör? Men inte jag...
En mamma får inte vara ansvarslös eller egoistisk.

Ja, jag är arg så in i h-vete... och jag vet inte hur jag ska lösa det.
För det är ju bara jag som gnäller över ingenting. Och jag ska vara tacksam...
Tyvärr... jag vill inte vara som andra tycker att jag ska vara.
Jag vill känna att jag är jag och lycklig igen.