Liseberg

Eftermiddagen var underbar!
Ungarna och jag åkte till Liseberg och mötte upp en av deras mostrar.
Fri entré för Julia (pga funktionshindret). Och så köpte vi åkband till Julia. Egentligen skulle både jag och Ida ha "assistent" åkband. Men det var en ny tjej i kassan så vi fick bara ett. Men det gjorde ingenting. De som skötte attraktionerna var toppen och jag fick åka med ändå. :-)
Gissa om Julia gillade att hon fick gå före i kön och välja bästa platsen först av alla.
Hon mådde verkligen som en prinsessa. Lillasyster var lite trött och grinig av att inte kunna åka så mycket.
Men Julia... oj va roligt det var med grejer med FART i. Lilla berg och dalbanan blev 2 åk på raken och asgarv och illtjut av förtjusning hela tiden. Hon åkte SJÄLV i flygplanen och mamma fick åka med och hoppa i grodan.
Jag önskar vi kunde stannat lite längre för Julias skull. Men lillan var jääätte trött och Julia gjorde nr 2 i blöjan. Jag hade inte packat ner blöjor i vagnen, så vi gick ut efter 3 timmar. Nästa gång får vi åka bara Julia och jag med moster.
Nu ska moster ha båda ungar hela helgen. Känns jättekonstigt och det dåliga samvetet och saknaden satte igång direkt när jag skulle vinka av dom. Men det är nog mest för att allt hade varit så bra med dom på eftermiddagen.
I morgon ska vi föräldrar få vara helt för oss själva på hotell med massage och 3 rätters. Ska bli underbart! Det var sååå länge sen sist.

Bara lite sne!

Tidigt till förskolan i dag.
Julia går i sin rullator och mamma bär lillasyster.
Jag säger till henne då hon böjer kroppen åt vänster och hänger på rullatorn.
"Du måste gå rak i ryggen. Doktorn sa ju att den är sne."
Världens positivaste unge säger.
"Ja, bara lite sne. Sa doktorn"
Hahaha...
Där fick mamma något att tänka på. Hon förstår så väl...
Sedan skulle hon gå jätterak och fin i ryggen hela vägen in. :-)

På ortopedmottagningen

Ännu ett möte som inkluderar habliteringen i dag.
Julia skulle på ortopedmottagning för att kolla om hennes rygg börjar att bli sne.
En kompis tog lillasyster medans jag och Julia gick in till doktorn.
In i ett jättestort tomt rum, med en brits. Där ska hon klä av sig tröjan och skor/strumpor. Inför 5 vuxna människor som hon bara känner igen 1 av.
Jag gillar verkligen inte den behandlingen av ett barn inför vuxna. Hur ska man kunna förklara att i andra situationer ska man INTE klä av sig inför vuxna. Och hur mår Julia av den behandlingen?
Dom kikar på henne i ca 10 minuter. Och Julia är så stolt efteråt och säger "jag inte gråta, heller!".
Det verkar som att Julia har början till sne rygg på ett ställe. Men dom ville ha röntgen på ryggen snarast möjligt. Och även att Julia ska börja använda en slags korsett, som jag tyvärr glömt bort namnet på. "Soft bar"? Kan det ha varit det?
Vi ska prova ut en sån nästa gång vi ska till ortopeden. Den ska hon ha på sig hela sin vakna tid, utom då hon ligger ner.

Känslorna inför detta är blandade... Jag har försökt intala mig själv att det inte är något fel. Och att få en korsett är väl egentligen ingenting. Men för mig känns det lite som ett bakslag ist för något positivt. För hon har ju faktiskt blivit felställd i ryggen pga att hon går i sin rullator snett... Hur kan det gå så snabbt? Och hur ska en liten människas kropp kunna tåla alla dessa krämpor?
Hon är bara 4 år.
Det är riktigt j-la svårt i bland att tänka positivt och se bortanför funktionshindret när man hela tiden blir påmind av det genom "hjälpmedlen" som både ger henne frihet men också gör henne fastkedjad. Och alla dessa krämpor som dyker upp och man ska ta hänsyn till.

Att vara mamma är en känslomässig berg och dalbana.

Början på bloggen

Nybörjar bloggar om min familj. Där en väldigt underbar prinsessa finns och som vårt liv kretsar runt.

Julia 4 år, har en cp-skada. Plexusskadad vänster arm och gastrostomi.

Lillasyster Linnéa är 14 månader och är lika busig som storasyster.

Tomas, pappan i familjen.

Och Josefin, mamman i familjen.

Tänkte ventilera lite om allt möjligt i vårt vanliga liv. :-)