På ortopedmottagningen

Ännu ett möte som inkluderar habliteringen i dag.
Julia skulle på ortopedmottagning för att kolla om hennes rygg börjar att bli sne.
En kompis tog lillasyster medans jag och Julia gick in till doktorn.
In i ett jättestort tomt rum, med en brits. Där ska hon klä av sig tröjan och skor/strumpor. Inför 5 vuxna människor som hon bara känner igen 1 av.
Jag gillar verkligen inte den behandlingen av ett barn inför vuxna. Hur ska man kunna förklara att i andra situationer ska man INTE klä av sig inför vuxna. Och hur mår Julia av den behandlingen?
Dom kikar på henne i ca 10 minuter. Och Julia är så stolt efteråt och säger "jag inte gråta, heller!".
Det verkar som att Julia har början till sne rygg på ett ställe. Men dom ville ha röntgen på ryggen snarast möjligt. Och även att Julia ska börja använda en slags korsett, som jag tyvärr glömt bort namnet på. "Soft bar"? Kan det ha varit det?
Vi ska prova ut en sån nästa gång vi ska till ortopeden. Den ska hon ha på sig hela sin vakna tid, utom då hon ligger ner.

Känslorna inför detta är blandade... Jag har försökt intala mig själv att det inte är något fel. Och att få en korsett är väl egentligen ingenting. Men för mig känns det lite som ett bakslag ist för något positivt. För hon har ju faktiskt blivit felställd i ryggen pga att hon går i sin rullator snett... Hur kan det gå så snabbt? Och hur ska en liten människas kropp kunna tåla alla dessa krämpor?
Hon är bara 4 år.
Det är riktigt j-la svårt i bland att tänka positivt och se bortanför funktionshindret när man hela tiden blir påmind av det genom "hjälpmedlen" som både ger henne frihet men också gör henne fastkedjad. Och alla dessa krämpor som dyker upp och man ska ta hänsyn till.

Att vara mamma är en känslomässig berg och dalbana.